Klicka här för att komma åt Wiborgs Nyheters elektroniska arkiv - fullspäckat med intressanta artiklar om Viborg.
Vi publicerar här den artikel som Per Erik Floman skrev år 2008 då Wiborgs Nyheter fyllde 110 år. Notera alltså att uppgifterna om redaktionen och annan tidsbunden information inte längre är pålitlig.
110 år sen Wiborgs Nyheter kom till
Av Per Erik Floman
När nu etthundratio år förflutit sedan denna tidning uppkom i gamla Wiborg, är det bara fråga om ett mellanjubileum. Redaktionen har ändå bett mig att skriva en betraktelse över bladets unika utvecklingshistoria. Eftersom jag hade äran att ingående presentera ämnet vid hundraårsjubileet inskränker jag mig nu till en kort genomgång av historien, kompletterad med några funderingar kring tidningens dagsläge.
Föregångarna
Vårt lands äldsta tidning lär ha varit ”Åbo Tidningar”, som utkom åren 1771–1861. Wiborg fick sin första, med nöd och näppe kallad ”tidning” år 1821. Hr boktryckare Anders Cederwaller hade 1814 grundat ett tryckeri. Han var en dynamisk herre och skaffade sig 1821 rätten att ge ut en månadsskrift ”Wiburgs Mancherlei zum Nutzen und Vergnuegen”. Den innehöll inga nyheter utan bara poesi och prosa – och höll sig vid liv bara ett år. Men Cederwaller gav sig icke utan startade ”Wiborgs Wochenblatt”, som med både nyheter och annonser levde ett tiotal år. Nästa försök gällde ”Wiborgs Annonceblad” 1837–1839 och 1842–1844 utkom ett obetydligt ”Annonceblad”.
Ytterligare kan till Cederwallers pris och ära nämnas att han även gav ut stadens första finska tidning, kallad ”Sanansaattaja Wiipurista” år 1833–1836. Dessutom gav han 1849 ut en tidning kallad ”Tillkännagifvanden från Embets Myndigheterne i Wiborgs Stad”. Den levde i fem år och innehöll förutom kungörelser från Landsarkivet allsköns information om nytt och nyttigt.
Cederwallers efterträdare på den wiborgska arenan blev Johannes (Johan) Alfthan (1836– 1903). Denne poet och bokhandlare grundade 1854 tillsammans med diktaren L. Leistenius ”Wiborgs Tidning”, som visserligen blev ett fiasko, men som muterade till den sedermera mycket välrenommerade ”Wiborg, Tidning för litteratur, handel och ekonomi”. Detta blad omtalas i Finlands publicistiska historia i positiva ordalag. Särskilt prisas den kompetente medredaktören och ledarskribenten C. I. Quist. ”Wiborg” var inte blott ett lokalt blad utan hade en kontinuerlig utrikesbevakning och ett pedagogiskt uppdrag gällande lantbruk, industriella metoder, tips för hushållen m.m. Tidningen utkom 1854–1860.
Nästa i raden var den ur graven återuppväckta ”Wiborgs Tidning”, som 1864–1881 utmärkte sig för sin skarpa svenskhetsprofil. Så följde ”Wiborgsbladet” 1881–1899, vars patriotiska förtjänster illustrerades av censurens ständiga ingrepp. Denna tidning hade emellertid en lokal, liberalare konkurrent i ”Östra Finland” 1885– 1900, vilket inte gjorde ekonomin lättare att be-mästra. ÖF skulle ännu återkomma 1905–1910. Under detta sekels första år rådde stor skrivklåda, ty det uppenbarade sig ytterligare två dagsländor, ”Wiborgs Dagblad” och ”Wiborgsposten”, vilka lyckades överleva 1 resp. 17 nummer. Frid över alla våra föregångares minne!
Tyvärr ryms motsvarande utveckling på den finska sidan inte med i denna kria. Jag nämner bara serien efter Sanansaattaja: Kanava, Lukemista maamiehelle, Viipurin Sanomat, Viipuri, Viipurin Uutiset, Ilmarinen, Karjalan Sanomat, Karjalan Lehti, Karjalan Kansan Työ, Maakansa och vår kära kollega Karjala.
Men nu kommer året 1899 med februarimanifestet, russifieringen och, icke minst, Wiborgs Nyheter. Den tidningen uppkom ur den röra som censurens ständiga trakasserier mot de två konkurrenterna åstadkommit.
En långlivad, vital dagstidning kommer till
Med Östra Finlands Tryckeri Ab som både förlag och tryckeri utkom den nya dagstidningen med sitt första provnummer den 28 februari 1899. Jag tycker att huvudredaktören Sigurd Roos’ programförklaring är en mycket läsvärd artikel, ur vilken jag vill saxa en del. Detta kapitel återspeglar väldigt tydligt tidsläget. Så kvad Sigurd Roos:
... Stödd på den i landet rotfästa svenska kulturen skall tidningen sträfva att arbeta för denna kulturs fortbestånd och förkovran, till välfärd och välsignelse för hela fäderneslandet. Men lika noggrant skall tidningen, så vitt det i hennes förmåga står, äfven beakta och bevaka det finskspråkiga folkelementets intellektuella och materiella lifsintressen. Öfver och fram om allt annat skall nämligen ställas det gemensamma fäderneslandets väl.
Alldenstund språkstridens fortsättande under närvarande tid vore ett direkt förstörelsearbete skall tidningen bekämpa densamma, hvar den än må göra försök att uppträda. Enständigt skall också häfdas nödvändigheten att uppoffra alla enskilda och personliga intressen då de uppenbara sig i strid med det allmänna bästa.
Den starkaste bundsförvandten till fosterlandskärleken är upplysningen, fostrarinnan af de ädla drifterna och den upphöjda åskådningen. I synnerhet bör kunskapens och bildningens lifskälla blifva tillgänglig för folket, de djupa leden, hvilkas moraliska motståndskraft ytterst skall afgöra landets moraliska öde.
... Wiborgs Nyheter skall i enlighet med vår uråldriga samhällsordning och vårt statsskicks grundprinciper redigeras i en sant folklig anda, utan att likväl något skattas åt de brådstörtade reformförsök, hvilka under det förledande fältropet ”lika rätt för alla” på en del håll upptagits i socialistisk riktning, och mera afse en störning i den bestående ordningen än en sund utveckling af de medborgerliga förhållandena.
De kommande 40 åren skulle visa att denna kämpaglada, välredigerade tidning främst skulle få befatta sig med russifieringshotet, språkfrågorna, bevakningen av det kommunala fältet, självständighetens befästande samt en hårdnande kamp mot resursbristen på grund av en alltför liten läsekrets.
De viktigaste personnamnen ska kort nämnas. Den första koncessionen innehades av Sigurd Roos och faktorn Gustaf Ekholm. Men 1904 grundades Wiborgs Nyheters Förlags Ab som fungerade ända till 1931. Förlagets styrelseordförande var hrr Alexander Spåre, Carl Johan Tollet, John Fredrik Selin, Georg v. Alfthan, Herman Hultin samt Olof Alfthan. När detta bolag brakade samman var det nog Herman Hultin, ”svenskhetens yttersta utpost i öster”, historieläraren och WN:s allt i allo på olika poster sedan 1916, som gick i bräschen för tidningens överlevnad. – För wiborgssvenskarna, vilkas andel av stadsbefolkningen från 1899 till krigen skulle sjunka från nästan 9 % till ca 2,5%, var nog den egna dagstidningen en mycket värdefull gemenskapslänk och uttryck för den wiborgssvenska identiteten.
Det vi i dag kallar chefredaktör gick under benämningar såsom ansvarig utgivare, huvudredaktör etc. Jag hoppar över de kortvariga cheferna men nämner dem, som gjort större dagsverken: Hj. Wadenström 1901–1904, Carl Johan Tollet 1905–1913, Gunnar Allén 1916–1921 samt trettiotalets Olof Alfthan och Gunnar Mårtenson. 1937–1939 var det ”Hulle” som höll i trådarna när slutet kom med Vinterkriget. Det sista numret bär datum 28.11.1939. Ridån gick ner för Wiborgs Nyheter. Trodde man ...
Törnrosasömn –?och nytt, spirande liv
Wiborgarna spreds efter krigen för himmelens vindar, men det är sannolikt att de svensktalandes majoritet hamnade i huvudstadstrakten. Medan familjerna sökte sig bostäder och kotterierna började träffas mognade tanken att återuppta sjundejanuaritraditionen. Med Paul Bruun i spetsen ställde man 1947 till med en sjundejanuaribal i traditionell stil och det blev succé pyramidale, 450 deltagare och en stämning utan like. Därmed upptogs en wiborgstradition sedan 1835 för att alltjämt årligen upprepas.
Vid denna bal år 1953 var ett av programnumren vid sidan av kringlor och polonaiser att man kunde inköpa ett fyrsidigt nummer av Wiborgs Nyheter. Detta mottogs med sådan eufori att entusiasterna bakom projektet med Harry ”Patikka” Palmberg och Helmer Wahlroos vid pennskaften beslöt ge ut WN årligen, just den 7 januari. Detta projekt fortlöper som ni bästa läsare vet och med accelererande styrka.
Innehållet i WN präglades under de första efterkrigsåren naturligtvis av det kollektiva sorgearbetet parat med nostalgi och märkligt nog bisarr humor samt alltför mycket annonser. Med åren blev texterna sakligare och när generationsskiftet i början av sextiotalet kom kunde man förnimma att de yngre inte nöjde sig med romantiken. Jag var själv i tillfälle att i en artikel 1963 uttrycka detta såhär: ”vi borde inte överromantisera det hela genom att för eftervärlden utmåla bilden av den typiske wiborgaren såsom ett originellt monument i en miljö av kringlor och puttrande samovarer. Vi vill minnas, med glädje och stolthet, Wiborg som ett levande samhälle med fart och framåtskridande inristade i samhällsbilden o.s.v.”
Artiklarna blev sakrikare och när nästa generationsskifte kom var vi mogna att bredda författarteamet, införa seriösa ledare, bokspalt och nyheter, med ironisk distans, från det ryska Vyborg. Och sen vidgades spektret till arkeologiska fynd från det förgångna och visioner för framtiden. Från att ha varit en festblaska blev WN en årligen utkommande kulturtidning med 20– 24 sidor text.
Om prenumeranter och personal
Det finns ett par anekdoter att berätta om prenumerantkåren. De svenska wiborgstidningarna har ju aldrig kunnat ståta med stora prenumerantantal. När det var som störst rörde det sig om färre än 2000 exemplar. Men visste ni att WN upplevde en av sina största ekonomiska motgångar när Finland blev självständigt? Vi förlorade nämligen nästan en tredjedel av våra abonnenter d.v.s. S:t Petersburgssvenskarna. WN bragte dem de färskaste nyheterna från Europa på svenska.
Under min tid som chefredaktör brukade jag skryta med vår spridning. Faktum är att vi sedan 1985 haft prenumeranter förutom i Finland i Sverige, Norge, Tyskland, England, Sydafrika, Australien och Vatikanen samt friexemplar åtminstone till Danmark, USA resp. Ryssland (en rätt stor mängd friexemplar går till den ivriga grupp viborgsryssar som varje år fått tidningens innehåll presenterat för sig på Aaltos bibliotek). Som en kuriositet kan nämnas att vi i dag trycker tidningen i 800 exemplar (för prenumeranter, lösnummer, annonsör- och författarexemplar), vilket ur-avisan i Wiborg också gjorde i slutet av trettiotalet.
Tidningen har under olika tider skötts på olika sätt. För det redaktionella har en ansvarig chefredaktör svarat, medan administrationen (ekonomi, annonser, fakturering, distribution) skötts under tämligen gemytliga former ända fram till dessa tider. Det har varit damer ur sjundejanuarikretsen som på ett fint sätt ställt upp. I dag kallar vi oss Tidninghuset Wiborgs Nyheter med en autonom redaktion och 7 januariföreningen som administratör. Denna förening står sedan krigen som ett slags garant för tidningen, men mig veterligen har tidningen inte en gång belastat föreningens resultaträkning, snarare tvärtom. Månne inte huvudorsaken till detta är att vi aldrig betalat några författararvoden, samt att vårt tryckeri ständigt förbättrat sin produktivitet.
Det må nämnas att ansvaret för det redaktionella arbetet sedan återuppståndelsen skötts av följande personer:
Ovannämnda hrr Wahlroos och Palmberg, Rolf Winter, Katarina Koivisto, Christel Kaareskoski, Ebba Ramm-Scmidt, Per Erik Floman med Ann Holm som red. sekreterare, Erik Floman och den sittande chefredaktören Hans Andersin med Helena von Alfthan som red. sekreterare. – Jag vill överräcka en ros åt min företrädare i ämbetet, Ebba Ramm-Schmidt, som i över två decennier, vid sidan av sitt yrkesarbete skötte WN med den äran utan att själv alls vara wiborgare. Och vad Hans Andersin beträffar har han utom ett mått nedärvd kunskap om det gamla Wiborg haft ständig kontakt med utvecklingen i det nuvarande Viborg. Som tidningshusets “vd” och koordinator mellan redaktion och logistik fungerar Annika Helkama-Tötterman, som också basar för Föreningen 7 januari.
En kunskapsmassa värd större tillgänglighet
Under dessa 57 år har WN kunnat presentera Wiborg ur många synvinklar. Där beskrevs korståg och smällar, kyrkor och banker, skolor och handelshus, arkitekter och hovrätten, spårvägar och musikliv, konstmuseum och gravgårdar, politiska intriger och fornfynd, herrgårdar och föreningar, villaliv och personporträtt, wiborgslitteratur, tennis och segling, släkthistorier och evakueringsminnen och mycket därtill. Mätt i siffror kan man säga att den ”nya” WN utkommit med 700–800 sidor i tabloidformat, ett fyrsiffrigt antal artiklar, varav närmare 300 längre än en hel sida samt över 2 000 delvis unika foton. Detta har en liten grupp ur en liten folkgrupp rätt att vara stolt över.
Men om kvantiteterna är i ordning, hur är det med kvaliteten? Vi involverade är jäviga att uttala oss om den saken. Men kanske följande fakta säger något:
Wiborgs Nyheter har angivits som källa vid åtminstone en doktorsavhandling. Tidningen figurerar även som källskrift för förnäma bokverk såsom professor Marika Tandefelts vetenskapligt upplagda bok om de 4 språken under 7 sekler, professor Olli Valtonens bok om Wiborgs konstskatter, f.d. museiverkschefen C.J. Gardbergs byggnadshistoriska verk ”Wiborg, stad i sten” och Anders Mårds bok ”Tillbaka till Wiborg”. Svenska Kulturfonden tilldelade undertecknad Axel Lilles publicistpris år 1993 och Kungliga Biblioteket i Stockholm har rekvirerat tidningen för några år sedan. Föreningen Pohjola-Norden har beställt ett stort antal exemplar av tidningen för sina medlemmar.
I dag finns denna stora mängd wiborgscentrerad kunskap endast samlad i redaktionens inbundna pärmar samt hos Universitetsbiblioteket. Där ska man fråga efter ”Festpublikationen” WN. Detta är inte tillfredsställande!
För det första borde man förhandla med Unibiblioteket om en omrubricering av vår tidning, som egentligen är en årligen återkommande kulturpublikation och inte bara en festpublikation.
För det andra borde man påbörja en diskussion om huruvida WN kunde fås in på Nätet. Nutidsmänskan, vare sig den är en vanlig polare, forskare eller wiborgsättling, är en googlande varelse som borde ha tillgång till ovannämnda material. Jag saknar kompetens att bedöma detta, men till den del det handlar om pengar tror jag att det inom räckhåll finns förståelse för ett sådant projekt.
För vår tidnings del gäller fortfarande utmaningen: att föra vidare berättelsen om Wiborg. Mancherlei zum Vergnuegen, hoppas vi ...